Del 1, 2, 3, 4.
1900-talet och nutid
Efter bekymren med Phylloxera blev vinfälten åter planterade, snabbt och effektivt. Mycket tack vare subventioner från staten och nyetablerade vinstockar i Smederovo (1882), Buovo (1886), Jagodina (1889) och Aleksandrovac (1891) som introducerade en mängd nya druvsorter ympade på resistenta vinstockar på serbiska vinodlingar. Samtidigt som vinodlingarna växte fram etablerades kooperativ för vinodlare såsom Venčacs vinodlarkooperativ som grundades 1903 i byn Banja i närheten av Aranđelovac. Kort efter det grundades även Smederevos vinodlarkooperativ 1909 och Jovacs vinodlarkooperativ 1929. Den här perioden av återhämtning tog bara paus under krigsåren 1912-1918.
Under andra världskriget blev vingårdarna kraftigt eftersatta eftersom det helt enkelt inte fanns förutsättningar att ta väl hand om vinodlingarna. Brist på resurser på odlingarna och sjukdomar bland druvorna var de största problemen under dessa år.
Efter slutet av andra världskriget blev landets restaurering en tydlig prioritering. Dessvärre gällde inte det landets vingårdar. På grund av den industriella utvecklingen skedde en stor migration av landsbygdens befolkning till storstäder där de anställdes som arbetskraft i fabriker. Under den här perioden producerades viner mest i stora industriella vinhus etablerade av staten i Republiken Serbien.
År 1950 grundades det industriella vinhuset Navip baserat på Bruno mosers vinkällare i Zemun. Kort därefter, 1955, grundades ett annat industriellt vinhus, Rubin, i Kruševac, tätt följt av Vinožupa 1957, i Aleksandrovac. För den enskilda producenten däremot var det vanligt att bli utsatt för konfiskering av mark och nationalisering. Marker beslagtogs även från klostren. De enskilda producenterna sattes i en svår situation på grund av svårigheter med direktförsäljning.
1970 infördes en lag som förbjöd vinproducenter att producera vin. På så sätt kunde vinodlare enbart sälja sina druvor till stora vinhus eller sälja dem olagligt till grannar och bekanta. På grund av den lagen fick de stora vinhusen snabbt monopol på marknaden, och dem dikterade priserna på druvorna vilket satte vinodlare i en svår sits. Detta ledde i sin tur till att vingårdarna sjönk i antal och övergick mer och mer till att odla mer livskraftiga grödor.
Vid den tiden följde Jugoslavien en policy av kvantitet, snarare än kvalitet. Så blev Jugoslavien världens femte största exportör av bulkvin. Under de här åren var vinodlingar med internationella druvor de mest populära, tillsammans med lokala varianter såsom smederevka och italiensk riesling. Institutet för vinodling och vinmakeri grundades 1974 och efter det började det vetenskapliga arbetet med nya varianter. Dragoslav Milisavljević, PhD, blev hyllad för sitt arbete 1971 då tre nya druvor blev officiellt erkända: neoplanta, sirmium och zupljanka. Tio år senare skapade Milisavljević tillsammans med sina kollegor Sima Lazić och Vladimir Kovač ytterligare varianter nämligen rumenka, probus, sila och nova dinka.
Under 1900-talets sista decennium började renässansen av serbiskt vinmakeri. Små privata vinkällare var revolutionerande när det kom till teknologi både när det gäller odling och tillverkning. Man fokuserade på variation i sina druvsorter, ledarskap på vingårdarna, och adekvata sätt att klona sorter samt använde sig av certifierade material i planteringarna. En mängd nya varianter som aldrig tidigare odlats i Serbien introducerades: tempranillo, marselan, petit verdot, malbec, shiraz etc. Regeringen stöttade moderna vingårdar med internationella druvor såsom cabernet sauvignon, merlot, chardonnay och sauvignon blanc. Dessutom, blev viner allt mer populära för konsumenten. Under det sista decenniet av 1900-talet var den årliga konsumtionen per capita fyra liter.
Utvecklingen av 1900-talets serbiska viner fortsätter in på 2000-talet. Ytan som täcker vinodlingar fortsätter att expandera och efter 15 år i början av århundradet är arealen hela 25000 hektar. Den genomsnittliga konsumtionen per capita i Serbien är nu 13 liter. Och autoktona druvsorter hamnar helt plötsligt i rampljuset, så vinfält planterade med prokupac, grašac, začinak, tamjanika, seduša och furmint multiplas. Sedan 2016 firas internationella prokupac dagen den 14 oktober, vilket är god reklam för prokupac som lokal druva i Serbien.
Vinhistoria
Originaltext Tomislav Ivanović
Översättning Lisa Johansson