Del 1, 2, 3, 4.
Mot 1800-talet
Efter intåget av turkiska erövrare miste vinproduktionen sakteliga sin betydelse då islam förbjuder konsumtion av alkohol. Särskilda trupper av turkiska soldater, så kallade ”akinci”, anlitades för att förstöra vingårdar. Vindruvor användes mest som mat och bordsdruvor såsom drenkovi, afus ali och cilibarka importerades till Serbien under den turkiska perioden. Turkarna var även de som förde med sig plommon till Serbien, den frukt som numera ses som Serbiens nationalfrukt.
Efter att ha skrivit på fredsavtalet i Karlovac 1699, då regionerna Srem och Banat blev en del av det habsburgska riket, ökade områden som täcktes av vingårdar drastiskt. Under denna period spelade viner även en stor roll i det politiska spelet. Världsvana biskopar i Karlovac gav ofta diskret bort fat med bermet och ausbruch till domstolen i Habsburg för att köpa sig privilegier.
Under Maria Teresas styre blev området i södra Banat koloniserat. De serber som flydde från det turkiska styret och tyskar var många fler än andra grupper. Man tror att tyskarna förde med sig rieslingen till Banat. Över tid, har Vršac blivit den mest växande vinregionen inte bara i Ungern, men även hela Europa. Enligt historien producerades hela 56 miljoner liter vin i Vršac under 1875.
De gyllene åren för den växande vinregionen Vršacs avbröts av vinlusen Phylloxera. Det första fallet av Phylloxera upptäcktes 1880, men eftersom det var ett så fantastiskt vinår var det ingen som ville lyssna på professor Joseph Weidlers varnande ord. Under kommande år förstörde Phylloxera en mängd vinodlingar likt den gjort i övriga vinregioner i Europa. I bara Banat-regionen minskade ytan för vinodlingar från 7500 hektar till 2500. De lokala bönderna försökte på alla möjliga vis bekämpa vinlusen. Idéerna var allt från att medvetet översvämma odlingarna till att injicera kolsulfider i jorden som omgav vinrankorna.
Baserat på vetenskapliga fynd från Frankrike ympades de första sticklingarna på resistent amerikansk rotstam i Vršac 1882. Phylloxera blev så till slut utrotad, även om den lämnade efter sig stora konsekvenser på vingårdar och dess odlare. Många erfarenheter senare, insåg lokala vinodlare att de behövde modernisera sin produktion av druvor och vin.
När det gällde vingårdarna i Srem-regionen rapporterades förekomst av Phylloxera först 1881. Kring 1890 var alla vinodlingar på Fruška Gora förstörda. Det tog 30 år att återhämta sig från tragedin och innan röda druvor återigen blev utbytta mot vita varianter. Röd och vit slankamenka, welchriesling, rheinriesling, röd dinka (ružica), chasselas och blaufrankisch blev de vanligast förekommande sorterna på vingårdarna. Om bermet och ausbruch var de mest kända druvorna från Sremski Karlovci under 1700- och 1800-talet så blev welschriesling den kända druvan under 1900-talet.
Den första serbiska vinencyklopedien är daterad till 1700-talet, närmare bestämt 1783. Den skrevs av Zaharije Orfelin och publicerades i Wien under titeln ”The Experienced Cellar Keeper”. Boken var en sammanslagning av allt man då kände till om produktion av viner från Fruška Gora, såväl som franska, italienska och tyska viner. I kapitlet om ”örtviner” beskrev Orfelin hur det berömda bermet-vinet från Sremski Karlovci framställdes.
1816 samlade Prokopije Bolić, arkimandriten av klostret Rakovac, ihop all den erfarenhet han fått under många år vid klostrets vinodlingar och vinkällare och publicerade i Budapest samma år boken ”A Perfect Winemaker” tillsammans med en översättning av den franska vetenskapsmannen Jean-Antoine Claude Chaptal. Boken är värdefull då Bolić beskrev de 35 olika druvsorterna som odlades på Fruška Gora vid den tiden. Varje sort gavs ett namn med botanisk beskrivning med tekniska egenskaper hur man skulle odla dem. Baserat på boken kan vi dra slutsatsen att det var de vita druvorna som överlevde, särskilt smederevka och slankamenka (mađaruša).
Vinhistoria
Originaltext Tomislav Ivanović
Översättning Lisa Johansson